2010-07-14

Textstorlek:

Brian Johnson, Angus Young och - ett tåg. Rock’n’roll-livet går som på räls för AC/DC. Så här såg det ut i Globen i februari 2009.

Foto: Mats Andersson, Scanpix

"Angus gör uppror mot samhället"

Björn och Angus, 2000.

Foto: Johan Salmins

Bäst, sämst, coolast

Omfångsrika och uppblåsbara maskoten Rosie.

Experten Björn Hellborg listar sina livefavoriter…
1. ”En låt som har allt är ’Let there be rock’. Angus hamnar i fokus, både visuellt och ljudmässigt.”
2. ”Alla låtar. Jag ser inte bandet för att höra hitsen. Väljer de något oväntat så blir det ett extra plus. Men jag säger ’The jack’, ’Whole lotta Roise’, ’Big jack’ samt alla öppningslåtar – nu är det ’Rock’n’roll train’ som gäller.”

…och de sämsta.
”Ibland lyckas de inte få till tempot, eller Brian fixar inte sången. Till exempel ’Anything goes’, som ströks i USA 2009. Men alla låtar är mer eller mindre bra live!”

Coolaste scenprylarna.
”På den här turnén är det tåget och Rosie. Men det häftigaste är fyrverkeriet efter ’For those about to rock’. Får inte missas! På Råsunda 1984 så var givetvis klockan och kanonerna bäst.”

AC/DC-feber i Sthlm

Den evige skolpojken Angus, här på Göta Lejon 1980.

Foto: Andi Loor

Konsert: Den 3 juni, Stockholms stadion.
Förfest: Från kl. 12 samma dag på Hard Rock Cafe.
Utställning och fest: Den 2 juni ställer Acdcmachine.com ut fotografier från gruppens svenska konserter 1977-2009. Tributebandet Belford spelar, det blir tävlingar, barhäng, diashow. Plats: Ibis Hotel, Hägersten.

Björn Hellborg, 48, är linjeoperatör på en fabrik i Landskrona. 1977 åkte han till Lund för att se Black Sabbath – men det var förbandet AC/DC som tog honom med storm. Han var ”såld”, och idag har han sett gruppen 44 gånger över hela världen. Oslo avverkades i helgen, och torsdagens konsert i Stockholm blir nummer 45.

– De har ett röjig sätt och kanonbra rocklåtar. Angus är med sin skoluniform ett uppror mot samhället. Sedan har han en busighet och akrobatik, kombinerat med en otrolig musikalisk säkerhet. Och jag gillar deras attityd mot fansen och att de aldrig säljer sig till massmedia, säger Björn Hellborg.

Hur mycket tid och pengar lägger du på bandet?
– Jag har sett två till fem konserter på varje turné upp till ”Ballbreaker” 1995. På ”Stiff upper lip” 2000 blev det tio stycken och nu på ”Black ice” hamnar jag nog på nitton gigs. Visst kostar det. Men jag har det rätt bra ställt så det drabbar ingen fattig. Precis som alla andra svenskar åker jag på semester, och jag kombinerar ofta min med AC/DC. Jag lägger kring femtusen kronor på en resa. Då kanske jag kan klämma in två, tre konserter, och hänger med alla andra hardcorefans som jag känner.

Har du träffat bandet?
– Ja. Första gången var i Köpenhamn 1986, då var jag i sjunde himmelen. Efter det har jag stött på dem av och till genom åren. På den här turnén har jag dock bara träffat Angus, i New York.

Avlidne originalsångaren Bon Scott versus den ”nye” killen Brian Johnson – vem föredrar du?
– Röstmässigt gillar jag båda. De skrev bättre låtar på Bons tid. Inte konstigt – de var på väg mot toppen och var hungriga. Men de har gjort mycket bra med Brian också. Båda har sin charm och en sak delade de – humorn.

Någon konsert du minns speciellt?
– Oj oj, det finns en del. Allt från första gången 1977 på Olympen i Lund, till Oslo 2010. Men i New York 2003 såg jag ett mer avskalat gig på ett ställe som bara tar kring 3 000 personer. Då körde de låtar som jag aldrig trodde jag skulle få höra. Som "What’s next to the moon".

Christoffer Röstlund Jonsson