2010-06-18

Textstorlek:

Daniel Birnbaum i ett försomrigt Stockholm. I november tar han över Moderna Museet.

Foto: Bertil Ericson, Scanpix

Han tar över tronen

Moderna Museet ligger på Skeppsholmen och invigdes 1958.

Daniel Birnbaum

Foto: Bertil Ericsson, Scanpix

Ålder: 46.
Familj: Hustrun Charlotte och dottern Astrid, 14.
Bor: Frankfurt. Född i Stockholm. ”Hamnar förmodligen på Upplandsgatan när jag flyttar tillbaka.”
Inkomst: ”Jag arbetar som frilansare, så det pendlar enormt.”
Aktuell: Överintendent och chef för Moderna Museet. Tillträder den 1 november 2010.

Lyssnar helst på: ”Allt möjligt, men just nu mycket Miles Davis.”
Äter helst: ”Sushi. I Stockholm blir det Ki-Mama. ”
Läser helst: Italo Calvino.

Ingen höjde på ögonbrynen när Daniel Birnbaum utnämndes till Moderna Museets nya chef i början av maj. Han har en lång karriär inom konstvärlden bakom sig, där ansvaret för den 53:e Venedigbiennalen 2009 räknas som en av de tyngsta juvelerna. Sedan 2000 är han rektor för konsthögskolan i Frankfurt.

Hur bra koll har han på Stockholm, sin framtida arbetsplats?

En sportfråga: Hur känns det?
– Spännande. Jag har gjort mycket men jag har aldrig varit chef för ett museum. Det här blir nytt och jag har mycket att lära mig.

Expeter säger att du är ett väntat val.
– Det handlade nog inte om så många kandidater. Kanske fem personer. Men jag har länge grubblat på om det är museichef jag vill vara. Till slut litade jag på min intuition och sa ja.

Har du koll på scenen i Stockholm?
– Jaaa… Jag har inte bott i staden på tio år, men jag har intryck av att det finns gott om nyare hallar och gallerier där vitala verk visas.

Har vår huvudstad ett bra rykte i den internationella konstvärlden?
– Inte lika tydligt som i popindustrin. Men det finns en hel del svenska konstnärer som folk snackar om ute i världen. Till exempel Cecilia Edefalk, hon kommer att bli ännu mer omdiskuterad nu när hon ska ställa ut i New York. Sedan har vi Karin Mamma Andersson och Annika Von Hausswolff.

Var går du för att njuta av kultur när du är i Stockholm?
– Det kanske är väl filosofiskt, men jag tycker inte att konst bara handlar om att njuta. Men på Moderna Museet kan du i alla fall njuta av en kopp kaffe.

Några gallerier här i staden som du känner för att hypa?
– Senaste jag var hemma gick jag till Niklas Belenius, det var intressant. Men han klarar nog av att hypa sig själv helt utan min hjälp. Andréhn-Schiptjenko behöver nog heller ingen hjälp med sånt.

Du får 10 000 kronor av mig för att investera i konst – var går du då?
– En avgångsutställning på Galleri Mejan, konstakademin. Det gäller att vara först. Annars blir det inte mycket för pengarna.

Och om du får 100 000 kronor, får du något för det?
– Jo, en hel del. Då går jag på en seriös, allomfattande gallerirunda.

Facktidskriften Art Review rankade dig som den fjärde mest inflytelserika personen i branschen 2009. 2008 låg du på plats tretton. Klättrar eller sjunker du nu?
– Inte en aning och jag bryr mig inte. Jag tycker den där listan är tämligen töntig. Men jag åker definitivt inte upp. Min höga placering beror bara på att jag basade över världens mest omtalade utställning, Venedigbiennalen.

I ditt nya chefsjobb ingår även att jaga sponsorer. Är detta förenligt med modern, samtida konst som ofta är kontroversiell och rebellisk?
– Moderna Museet är en av de mest attraktiva platserna för företag att synas, så jag tror inte vi behöver jaga dem direkt. Det gäller bara att hitta ett värdigt sätt. Jag tror inte sponsorer är rädda för diskuterbar konst.

Håller du med om att konstvärlden blivit en lekplats för miljardärer som trissar upp priser till hysteriska nivåer?
– Ja. Men det finns inte en värld utan många. De kretsar som jag rört mig i de senaste tio åren består av tjugoåringar som provar helt nya saker. Och där finns det inte mycket pengar. Tyvärr. Eller lugnande nog.

Du har fått kritik för att ingå i ett manligt nätverk och sakna genusperspektiv. Håller du med om det?
– Nej. Folk vet inte vad jag sysslar med. Jag har ett intensivt samarbete med Isabelle Graw, Tysklands mest omtalade feministiska konstkritiker. Vi anordnar seminarier ihop. Och som kritiker har jag helt klart skrivit mer om kvinnliga konstärer än om manliga.
– Men visst, för tjugo år sedan när jag ingick i redaktionen för tidskriften Kris var vi ett manligt kompisgäng. Och det var inget förargelseväckande i det. Men när sedan vissa hamnar i Svenska Akademien, andra blir professorer och jag blir chef för Moderna Museet, så kan jag förstå frågeställningen. Sedan tror jag att Moderna Museet är ett av de mest jämställda museerna, och självklart kommer jag att upprätthålla det. Allt annat skulle kännas unket.

Christoffer Röstlund Jonsson