2010-04-13

Textstorlek:

Frenologi, att mäta huvdformen på människor, var ett viktigt inslag i rasbiologin. Utställningen ”(O)mänskligt” belyser detta mörka kapitel i vetenskapens historia.

Foto: Scanpix

"Vägen till helvetet är fylld med goda avsikter"

(O)mänskligt

Vad: En utställning om rasbiologi. Skallmätning och sterilisering ledde till att människor sorterades bort och utsattes för övergrepp. Vilken typ av samhälle gjorde detta möjligt, och vad kan vi lära av historien?
När: Från och med 14 april.
Var: Etnografiska museet och Forum för levande historia.

Läs mer

Sönderklippta skönhetsideal
”Det är lite Frankenstein.”

Rasbiologi förknippas sällan med vårt vetenskapliga arv. Ändå var det inom just det fältet som Sverige utgjorde en spjutspets under 1900-talets första hälft. Utställningen ”(O)mänskligt" lyfter fram hela denna solkiga epok i vår historia.

Statens institut för rasbiologi inrättades 1921 i Uppsala och var världens första i sitt slag. Namnet behölls ända fram till 1958. Carl von Linné grupperade växter och djur. I Uppsala ville forskarna dela in människor på samma sätt efter ras, och definera en över- och underordning.

Gunnar Broberg, professor i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet, resonerar kring rasbiologin:

– Detta är en del av vetenskapen, om än inte den lyckligaste delen. Sverige hade en tradition med stark forskning. Men det gör inte att du ska lasta tidiga forskare för sådant som sedan gått åt skogen. Det är viktigt – jag gillar Linné.

Enligt Broberg har Sverige alltid varit ”ett välorganiserat land”.

– Vi tror på vetenskap och ordning. Alla nationer har mytologi kring ursprung. Eftersom Sverige är isolerat beläget har vi hävdat att här finns en oblandad folkras. Förr ansågs det att vi skulle slå vakt om den, och den storslagna historia som var en följd av detta folk.

Från början låg det ingen värdering i rasbiologin. Broberg säger att vår mani att ”sortera, dela in, namnge” i grunden är av godo, och att den behövs.

– Det har uppenbarligen sina risker men det behöver inte betyda något negativt. Men ofta smyger det sig in värderingar kring vad som är högre och lägre, vackert och mindre vackert.

När Statens institut för rasbiologi startades i början av 1920-talet ansågs det inte som något konstigt. Inrättningen hade starkast möjliga politiska stöd.

Hur var det möjligt att institutet överlevde andra världskrigets slut?
– Rent generellt sker ingen tvärnit 1945 gällande rasresonemanget. Det som ändras efter att koncentrationslägren öppnats är hur folk agerar, inte hur de resonerar. Jag sätter en gräns vid 1950. Då slog UNESCO (FN:s organ för utbildning, vetenskap och kultur) fast att rasbegreppet är ovetenskapligt. Det tar tid innan det slår igenom.

Har forskare svårt att överge en teori även när de blir överbevisade?
– Svår fråga. Jag skulle vilja säga att det gäller alla. Vi fastnar lätt i ett språkbruk och en tankevärld, speciellt om det gäller vårt yrke. Visst styr orden över tanken. Men successivt kommer det in en ny generation.

Hur mycket lidande skapade det här rastänkandet i Sverige?
– En ännu svårare fråga. Naturligtvis är det mycket lidande som kan kopplas till det här. Rashygienens går att koppla till steriliseringspolitiken i Sverige. Den har skapat mycket konkret lidande för de drabbade. Vägen till helvetet är fylld med goda avsikter.

Finns det någonstans där det här tänket lever kvar?
– Visst finns de kvar på den yttersta högerkanten. Vi får aldrig lägga locket på. Rätt vad det är kokar det över. Sedan är vissa av de här tankegångarna väldigt nära det som är accepterat. Till exempel är den nutida kroppsfixeringen är nära besläktad med de gamla rasbiologiska värderingarna.

Du menar tanken om den perfekta kroppen?
– Absolut. Men också en ungdomsfixering som kan leda till förakt för de svagare. Och det finns krav kring prestation som inte tillåter att funktionshindrade får rätt till ett rimligt liv. En utställning som ”(O)mänskligt” är både historisk men också varnande för framtiden. Den kopplar till samhällets mer inhumana sidor.

”Varnande för framtiden” – finns det någon möjlighet att det här tänket kan göra comeback på bred front?
– Ja, det gör det, i trängda lägen.

Menar du politiskt trängda lägen?
– Det vågar jag inte uttala mig om. Jag tänkte på den rådande, upptrissade tävlingskulturen som går ut på att vara vara bäst och vackrast. Den har avigsidor som för med sig ingångar för rasteorierna. I medievärlden finns risker då människor delas in och klassificeras som bättre utifrån framgång eller biologi. Det handlar om balans. Du kan inte säga att alla är helt lika, men du får ändå inte sätta ett djupare värde på skillnaderna. Alla har ett människovärde.

Christoffer Röstlund Jonsson