2010-05-11

Textstorlek:

Christer Chytraéus ställer ut ett självporträtt skapat av hans egen hud. "Jag har blivit som en barnvakt åt mig själv", säger han.

Ansikte mot ansikte

FAKTA

Namn: Christer Chytraéus.

Ålder: 24 år.

Gör: Går sista året på Konstfacks linje för keramik och glas.

Aktuell: Med utställningen "Christer Chytraéus" på Konstfack. Visas till den 13 november 2009, kl 16-20.

Fler konstprojekt

Han har förevigat sina konstprojekt genom att låta tatuera in text- och bildfragment på kroppen. "Jag har gått ganska långt, men folk har gått längre."

Provocerande konst

Om graffitins plats i konstutställningarna. "Graffiti misstolkas lätt"

Med kroppen som kanvas

Vi möter världens mest tatuerade man. "Satan, där gjorde det ont."

I samarbete med Universitetssjukhuset i Linköping har Christer Chytraéus skapat självporträttet som nu ställs ut på Konstfack. En bit hud har tagits från konstärens rumpa för att sedan odlas i ett laboratorium. Därefter har Christer Chytraéus gjort en avgjutning av sitt ansikte som han sedan klätt med huden från rumpan.

Hur föddes idén till verket?
– Jag har hållit på länge med självporträtt i olika former. Huden, skalet som vi omger oss med, har alltid intresserat mig. Den indikerar var jaget börjar och ger oss mycket av vår identitet.

Vad har du upptäckt under arbetets gång?
– Bland annat hur spegelvändhet kan spela en spratt. Eftersom självporträttet är uppbyggt av mina celler finns pigmentfläckar och leverfläckar med. När jag skulle klä avgjutningen med huden råkade jag placera leverfläckarna på fel sida. Det blev helt fel! Nästan som jag har blivit som en barnvakt åt mig själv.

Som en en modern Tamagotchi.
– Precis! Ska bara kunna mata den också.

Varför valde du just rumpan, en ganska kontroversiell kroppsdel att sätta i ansiktet?
– Jag har försökt styra fokus bort från det faktum att det är hud från rumpan som används. Med rumpfokus får verket en buskiskänsla över sig, och det var verkligen inte meningen från början. Faktum är att det inte var jag som valde att ta hud från rumpan, det var avdelningen på sjukhuset som valde rumpan, anledningen är att ärrvävnaden inte syns så mycket.

Var det svårt att få med sjukhuset i projektet?
– Nej, de tyckte det var ett intressant möte mellan forskning och konst. Vi har båda lärt oss mycket under projektets gång. De har lärt sig att vidga perspektiven - det blir ju så när det kommer in någon som vill göra något småtokigt - och jag har såklart lärt mig oerhört mycket.

Vilken levnadstid har konstverket?
– Hudcellerna levde ett par dagar men nu är hela verket konserverat. Så väldigt länge är svaret.

Har självporträttet något namn?
– Samma som jag: Christer Chytraéus. Det har blivit som en låtsaskompis. Genom att ge det ett "riktigt" namn skulle det klättra på den existensiella stegen.

Vi matas ideligen med mantrat att vår kropp är helig. Håller du med?
– Ja. Jag, mer än någon annan, har verkligen visat att kroppen är helig genom att göra den till ett konstverk som håller in i evigheten. Kan inte bli mer heligt!

I det här verket har du tagit en bort en del av din kropp och byggt ett verk. Skulle du vara villig att förändra din befintliga kropp med plastikkirurgi?
– Forskaren som har hjälpt mig med det här projektet är också plastikkirurg. Det finns många som laborerar med sitt utseende, till exempel performanceartisten Orlan som har operarat in horn i pannan. Men det är inget som jag är intresserad av.

Utställningen har varit öppen ett par dagar. Vilka reaktioner har du fått?
– Det jag förväntade mig. Många tycker det är fint, vackert och inte minst häftigt. Det faktum att det verkligen är min kropp som jag ställer ut och inte bara en representation tror jag spelar stor roll. Jag har inte fått så många frågor om det är etiskt riktigt eller ej. Det är ju min kropp och mina celler som jag gör vad jag vill med.

Vad blir nästa projekt?
– Det är hemligt, men jag lovar att det kommer.

Är du villig att offra din kropp för konsten?
– Visst. Blod, svett, tårar och lite till.

Lovisa Madås