2012-01-27

Textstorlek:

Olle Jansson, Magnus Ehrner, Reuben Sallmander, Jan Waldekranz och Pierre Wilkner spelar medlemmar i det odöda dansbandet Tropicos.

Foto: Roger Stenberg

"Jag hatade dansband"

Lever de eller är de döda? I Carina Reichs och Bogdan Szybers uppsättning på dramaten är gränsen fin mellan det verkliga och det övernaturliga.

Foto: Dramaten

Fakta

Vad: Pjäsen ”Fem kända musiker döda i seriekrock ”.

När: Premiär 28 januari.

Var: Dramaten.

Medverkande: Jan Waldekranz, Reuben Sallmander, Pierre Wilkner, Magnus Ehrner, Omid Khansari och Olle Jansson.

Regi, scenografi och kostym: Carina Reich och Bogdan Szyber.

Vad handlar pjäsen om?
– Fem dansbandsgubbar har samlats för att medverka i ett tv-program där de ska berätta goa minnen från vägarna. Istället visar det sig att de inte kan enas om ett enda minne. Under hela sin karriär har de sjungit fina låtar med kärleksbudskap - men är de verkligen så goa som man har trott? Det är en relationstragedi mellan fem män.

Hur känner man igen John Ajvide Lindqvist i texten?
– Som vanligt är han svår att genrebestämma. Han skriver enkelt men mångbottnat om människors inre bråddjup. Vad gör man med sitt liv? Har man vigt det åt fel saker? Har man valt fel fru eller bara legat med kvinnor som man sen glömt bort?

Har dansbandet ”Tropicos” en verklig förlaga?
– Jag tror att det är hämtat från Thorleifs men John Ajvide Lindqvist har ju skrivit om dansbandsfigurer även tidigare. Tropicos nämns i boken ”Lilla stjärna” och jag tror framförallt att han intresserar sig för män som befinner sig på en gemensam resa genom det folkliga Sverige. De har likadana kostymer på sig men hur mycket har de egentligen gemensamt?

Dansbandsorkestrar är annars inget man förknippar med Dramaten.
– Nej. De representerar det vardagliga i en glittrig kostym. Men precis som i böckerna ligger det bara en tunn ishinna mellan det folkliga och det övernaturliga. När vardagligheten paras med de döda och de odöda blir det väldigt spännande.

Du och Bogdan Szyber som du gör pjäsen tillsammans med är inte kända för teater i första hand. Hur kom ni i kontakt med den här pjäsen?
– Det stämmer att det inte riktigt är vår genre men jag tycker ändå att vi är ganska folkliga i vår svarta avantgardism. Vi hade läst John Ajvide Lindqvists böcker och kontaktade honom för att se om han ville sätta upp något på Dramaten. Han hade stora våndor och skrev massor av utkast som innehöll mängder av överkörda grävlingar, hängda människor och döda mödrar i sina kistor. Men till sist strök han ner det till ett kompakt kammarspel.

Men en grävling är kvar?
– Ja. Vi har ju alla sett dem utmed vägarna. Hur de ligger döda eller skadade och slickar sitt blod. Det är så grymt. De blir ju alltid överkörda de jäkla grävlingarna. Nu kanske en av dem får sin hämnd.

Har du själv lyssnat på dansband?
– Under våld. Mamma och pappa brukade lyssna på det i bilen och pappa försökte lära mig dansa - men enligt honom var det som att dansa med en lyktstolpe. Jag hatade dansbandsmusik och allt den representerade av landsbygd och folklighet där jag växte upp i Blekinge.

Nu då?
Nu slås jag av hur raka och sedelärande texterna är. De handlar ofta om att hålla fast vid det man har, trohet och ”gammal kärlek” snarare än passionerad förälskelse. Den kan vara närmast religös i sin tro på kärleken. Jag har litegrann kapitulerat från min ungdoms uppror och avsky.

Sebastian Lundfall