2012-01-25

Textstorlek:

P3 Guld-vinnaren Kapten Röd har banat väg för svensk reggae och dancehall. På fredag gör han två spelningar i Stockholm.

Foto: Johan Carlén.

"Skulle aldrig ställa upp i Allsång"

KAPTEN RÖD

Kapten Röd firade på P3 Guld.

Foto: Adam Ihse/Scanpix

Vad: Kapten Röd heter egentligen Björn Nilsson, är 29 år och slog igenom med debutalbumet ”Stjärnorna finns här” 2007. Sedan dess har han behållit platsen som Sveriges reggae- och dancehallkung nummer ett. Som producent har han även producerat artister som Million Stylez och Promoe.

De senaste åren har han gjort bejublade framträdanden på bland annat Uppsala Reggaefestival. Under en spelning på Kulturkalaset i hemstaden Göteborg fick polisen spärra av delar av staden när 25 000 personer kom för att se honom.

Förra året släpptes kritikerrosade uppföljaren ”Fläcken som aldrig går bort”.

När: Två konserter på Kägelbanan, Fredag 27 januari 18.00 och 21.00.

Entre: 150 kr och 195 kr.

Svensk reggae har aldrig mått så bra som nu. I lördags sopade Kapten Röd mattan med förhandsfavoriter som Veronica Maggio och Melissa Horn och vann både Årets artist och Guldmicken. När Nöjesbladet pratade med honom efter prisutdelningen på P3 Guldgalan var han fortfarande omtumlad men glad över priserna.
– Att komma ut och möta publiken är det som verkligen spelar roll för mig. Men det här känns som en vinst för reggaescenen i sig, att en reggaeakt får vara med i det här sammanhanget. Så jag hoppas att det här kan få folk att öppna ögonen för fler artister.

Gör dubbla spelningar
Guldmicken är P3:s pris till årets liveartist och den som själv vill bedöma hur bra den nyblivne vinnaren faktiskt är behöver inte vänta länge. På fredag kommer han till Stockholm och gör två spelningar under samma kväll.
– Vi försökte hitta ett stort ställe som även tog in yngre publik. Men det funkade inte. Då bestämde jag mig för att köra en matinéföreställning med fri åldersgräns också, säger Kapten Röd, eller Björn Nilsson som han egentligen heter.

Turnerar konstant
Den svenska reggaescenen kan delas in i ett före- och efter 2007. Det var då Kapten Röd släppte sitt debutalbum ”Stjärnorna finns här” och banade väg för en ny generation svenska artister.
– Tidigare var ju reggaen i Sverige väldigt band-orienterad. Nu jobbar vi mer som hiphopen med producenter som samarbetar med artister och det har verkligen höjt kvalitén.
Sedan 2007 har Kapten Röd mer eller mindre turnérat konstant.
– Det har varit ganska intensivt. Men vi har lyckats bygga upp en väldigt bra relation med publiken och det har varit fantastiskt. Jag är otroligt glad och stolt över att det gått så här bra utan stora bokningsbolag i ryggen.

Har du själv förändrats av framgångarna?
– Det är ju inte så att allt skett över en natt, så det är ingen risk för hybris. Men jag tror nog att jag blivit lite skyggare, man märker ju att folk känner igen mig på stan och så.

Du känns lite som reggaens svar på Håkan Hellström. Kommer vi att få se dig i Allsång på Skansen i sommar?
– Det skulle jag aldrig tacka ja till. Jag är faktiskt inte så sugen på att växa mer kommersiellt och har ingen lust att vara med i TV och bli någon löpsedelsartist. Jag brinner för att möta min publik, det är vad jag vill göra.

Förra året släptes uppföljaren ”Fläcken som aldrig går bort”. Skivan låg länge högt upp på Spotifys topplistor och Kapten Röd är förväntansfull inför spelningarna i Stockholm.
– Det ska bli sjukt kul och jag hoppas på mycket folk, säger han.

På din nya skiva sjunger du bland annat om Jr Eric, en annan svensk reggaeartist som dog i en olycka för tre år sedan, i låten ”Saknade vänner”. Hur har hans död påverkat dig?
– Erik var en väldigt karismatisk och inspirerande vän. Jag tänker fortfarande på honom väldigt ofta när jag tvivlar på vad jag håller på med. Det fungerar som en spark i rumpan att det gäller att ta tillvara på det här. Man kan väl säga att hans död påverkade mig att värna om den gåvan jag fått.

Känns det som att fördomarna som tidigare funnits kring reggae håller på att suddas ut i Sverige?
– Oh ja. Och det är väldigt skönt. Jag tror att vi är många som håller på som känner att vi inte heller behöver upprepa vad som görs på Jamaica, som det kanske var förut. Vi har hittat vår egen stil. Dessutom upplever jag det inte som att vi får massa frågor om homofobi och marijuana längre. Och det är skönt. Ingen frågar ju Håkan Hellström vad han tycker om tjack till exempel. Bara för att han spelar en viss musik.

Johan Apel Röstlund
Sebastian Lundfall