2010-08-18

Textstorlek:

”I rymden finns inga känslor” handlar om aspergaren Simon (Bill Skarsgård). Här syns han tillsammans med Jennifer (Cecilia Forss).

Foto: Niklas Johansson

Skarsgårds nya: Respektlös?

Sommarbio 18-22/8

Martin Wallström och Bill Skarsgård avslutar årets sommarbio.

Foto: Niklas Johansson

Aftonbladets filmkritiker sätter plus på utomhusbion. Läs mer om gratisfestivalen här.

Alla presidentens män

Stark politisk thriller som dramatiskt fångar sanna historien om journalistiskt grävjobb som fällde USA:s president.
Jens Peterson

The Hurt Locker

Bitvis riktigt bra action, men mer än allt annat bygger det på nagelbitarspänning. Men för mig är det ändå lite av en besvikelse. Jag hade väntat mig så mycket mer. Emma Gray Munthe

Milk

Oerhört mäktig historia, och den är fortfarande sorgligt aktuell. Men, som film betraktat är det tyvärr inte lika mäktigt. När Sean Penn spelar homosexuell gör han det på samma sätt som när han spelade förståndshandikappad. Emma Gray Munthe

The Queen

En film som lyckas övertyga oss om att det vi ser är på riktigt. Om en kungafamilj som alltför sent förstår att folkets förväntningar på dem är viktigare än åsikter om etikett. Det är nya tider.
Jens Peterson

Dramakomedin ”I rymden finns inga känslor” har premiär på sommarbion i Rålambshovsparken. Den handlar om Simon, en ung man med asperger, som ska hitta en ny flickvän åt sin bror.

Huvudrollen spelas av 20-årige Bill Skarsgård. För långfilmsdebuterande regissören Andreas Öhman, 25, var det dock inte givet att använda skådespelaren. Han ”ville inte ha kändisar”.

– Jag var väldigt skeptisk till att använda en Skarsgårdare. Men vårt första möte var klockrent. Bill är en underdog som kan gå hur långt som helst, prisar Andreas Öhman.

Storebror Alexander är hyllad hunk i Hollywood. Enligt Öhman kan lillbrorsan gå mot samma framtid.

– Killen är fruktansvärt intelligent och lättsam att jobba med. Han är väldigt, väldigt duktig.

”I rymden finns inga känslor” gjordes först som en novellfilm, men filmskaparen kände att det fanns mer att berätta. Hela processen tog ett år – ”rätt snabbt”.

Simon har aspergers. Var det svårt att närma sig ämnet?
– Vilken bokstavskombination du än har, så är alla olika. Vi valde att göra en extrem karaktär med mycket symptom. En överdrift för att det ska bli intressantare, tydligare. Om du berättar om en doktor väljer du inte att skildra honom på en trist arbetsdag. Du tar en intensiv dag. Det är det fiktion handlar om – att skildra extremer.

Hur mycket läste ni på?
– Vi läste böcker, såg dokumentärer och pratade med folk. Bill gjorde jättemycket efterforskningar själv. Vi har full koll. Många kan bli upprörda då Simon är väldigt speciell. Men vi påstår inte att alla med diagnosen är så här. Vi säger bara att han är så här – och att vi älskar honom.

Tror du att du kommer att få kritik?
– Jag har redan fått skit från människor som anser att det är mitt ansvar att berätta om aspergers. Men det är ingen dokumentär. Jag vill bara berätta en historia om en kille. Vissa har svårt att se skillnaden.

Filmmagasinet Cinema gav den en dräpande recension – ett av fem i betyg. Tar du åt dig av sådant?
– Oj, det visste jag inte. Visst är det jättejobbigt och jag tar det väldigt personligt när människor inte gillar det jag gör. Men det är bara att bita ihop. Det hör till jobbet.

Kritikern tycker att filmen skildrar aspergers på ett missvisande sätt. Den kallas ”respektlös, kränkande och redigt stötande”.
– Okej. Ja… Jag har fått mail från aspergare och deras anhöriga som tycker att den är helt fantastisk. De är jätteglada. Tyvärr är det alltid mycket lättare att ta till sig av negativ kritik än positiv.

Christoffer Röstlund Jonsson