"Jävla slampa, din hora! Ut ur min bil nu!"
Det är fredagnatt. Klockan är runt tre när jag kliver ur taxin utanför min port.
Jag skakar och är rädd. Men mest av allt är jag arg. Jag har precis genomlidit den värsta taxiresan i mitt liv.

Det har varit en vanlig fredagskväll. Jag har hängt med några vänner på Riche, Vassa Eggen och Spy Bar. Vid halvtretiden delar jag och en kompis en taxi för att åka hem. Hon ska till Hammarby Sjöstad och jag ska vidare till Midsommarkransen. Vi stannar en taxi utanför East. Det är ett av Stockholms största bolag. Någon annan taxi skulle jag aldrig få för mig att hoppa in i. Oseriösa, små bolag blåser oss kunder på pengar och man vet inte vad som kan hända. Så har jag alltid tänkt. De stora bolagen däremot, de är säkra och trygga…

Taxichauffören är lite förvirrad. Jag och min kompis förstår att han är ny på jobbet när han inte hittar till Hammarby Sjöstad. Men alla har vi varit nya på jobbet någon gång och självklart har vi förståelse över hans lätta förvirring. Vi hjälps åt och visar vägen. Inget är konstigt. Inte än.

Min kompis släpps av och jag och taxichauffören fortsätter resan. Men efter bara någon minut blir han som förbytt. Jag pratar i telefon när han plötsligt skriker till mig att jag inte får prata i telefon i hans bil. Jag måste lägga på för han kan inte köra och koncentrera sig när jag pratar säger han. Jag tror inte jag hört rätt och säger därför "Ursäkta vad sa du?".

Då blir han riktigt förbannad och skriker "Hör du dåligt hora?! Jag sa att du inte ska prata i telefon i min bil!"

Jag som vanligtvis har svar på tal blir chockad. Den här taxichauffören är helt oberäknelig, komplett galen och verkar vara kapabel att göra vad som helst. Så jag biter ihop och det enda jag tänker är "Sofie håll käften, att tjafsa emot nu är bara dumt. Gör som han säger." Jag sitter knäpptyst bak i bilen. Rör inte en fena. Men trots detta retar jag upp honom. "Såna som du, såna blonda slampor, ni tror ni kan göra som ni vill va?" Jag svarar inte. Jag tittar bara ut genom fönstret i baksätet. Den svarta natten utanför känns tusen gånger tryggare nu än bilen jag befinner mig i. Jag vill bara hoppa av.

När vi svänger in på min gata efter en bilfärd som känns som en evighet, frågar han mig om jag ska betala med kort eller kontant. Bara sådär. Helt vanligt som om ingenting har hänt. Jag sträcker fram mitt kort och betalar.

Jag öppnar dörren och sätter mitt ena ben utanför dörren. Nu är jag på säker mark. Nu vågar jag fråga. "Vad har du för rätt att kalla mig hora?!? säger jag så lugnt jag bara kan.
"Jävla slampa, din hora! Ut ur min bil nu!" Det är det enda han svarar. Jag hoppar ut. Slänger igen dörren och springer in i porten. Jag är fruktansvärt arg. Men samtidigt som jag kokar av ilska rinner tårarna längs mina kinder.

Där i porten står jag med ett hopskrynklat kvitto i handen. Pengarna som skulle få hem mig säkert och tryggt är borta. Jag har precis betalt 328 kronor för att bli förödmjukad och rädd i en taxi och jag det enda jag tänker är fy fan hur kan människor vara så fruktansvärt elaka.

Några dagar efter den här händelsen kliver jag in i en taxi igen. Jag har haft en jobbig dag – känner mig nere och tung inombords. Att kliva in i en taxi igen känns på något sätt lite obehagligt. Men när jag sitter där i baksätet med nedböjt huvud och tom blick frågar plötsligt taxichauffören hur det är med mig. Hur jag mår.

Hans ganska enkla fråga känns så ärlig, innerlig och varm att jag nästan börjar gråta. Jag säger att det inte är så bra. Och där, i korsningen mellan Kungsgatan och Sveavägen, börjar ett samtal som tar slut en timme senare.

I den här bilen får taxichauffören Mohammed mig att inse, att hur fruktansvärt hemska människor än kan vara, är det ändå de goda som segrar till slut. Något annat accepterar jag inte.

Sofie Strandberg
sofie.strandberg@schibsted.se