Det är faktiskt väldigt synd att jag inte gillar matsex.
Om så hade varit fallet hade jag haft receptet på den optimala njutningen.

För såhär ligger det till: Jag är besatt av skaldjur. Obegripligt mycket. Jag äter skaldjur flera gånger i veckan och när jag inte äter skaldjur önskar jag att det var skaldjur jag åt. Typ så. Jag har till och med tatuerat in skaldjur på min arm så jag slipper vara utan dem. Så – BESATT och ja, lite smått dum i huvudet.

Krabba, ostron och hummer hör till favoriterna. Men i topp ligger kräftorna. Och eftersom kräftsäsongen är i full gång kan ni kanske ana att augusti och september hör till mina favoritmånader.

Varje helg ekar snapsvisor på gårdarna i området där jag bor. Och varje gång tänker jag på hur många kräftor som slängs utan att vara riktigt uppätna. Det gör så fruktansvärt ont i mitt skaldjurshjärta när jag funderar på detta. Låt mig ta hand om kräfthuvuden fulla av gult smör och klorna ni slänger för att de är för små. Jag vill vara er personliga papperskorg.

Jag äter ofta kräftor när jag är själv, jag tycker det är mysigt. Det är inte så att jag sitter hemma i full kräftskivemundering och dricker snaps i min ensamhet. Ingen västerbottenpaj blir det heller. Nä, det är bara jag och mina kräftor. Likt en hungrig och burdus viking äter jag dem – slafsigt och utan något som helst bordsskick. Det är kladdigt, rörigt och alldeles alldeles underbart!

Trots mitt veckointag av kräftor är kräftskivorna något alldeles speciellt. Givetvis älskar jag festerna, men jag måste verkligen skärpa mig för att folk som inte känner mig ska tänka "hon borde spärras in". Jag måste transformera mig från en kräftslusk till en något normalare person som dricker snaps, sjunger visor och har det trevligt. Som sig bör.

Men under ytan gömmer hon sig, den galna kräftkvinnan. Och när natten faller på och folk är för upptagna med sin avslagna öl, då kan jag inte längre spela normal. Då letar jag mig ut i köket där de halvätna kräftorna ligger uppradade som en buffé framför mig och sätter tänderna i dem. Helt utan hämningar. De ska bara in.

Besattheten jag har för kräftor känner jag hela tiden trots att jag äter dem året om. Även om det inte är så lätt att få tag i kräftor under vintern kämpar jag på. Utmaningen är större eftersom utbudet är mindre och det hela blir lite som en sport för mig. Lyckan när jag hittar ett ensamt kräftpaket längst ner i frysdisken ute i typ Hökarängen kan inte beskrivas som frisk direkt. Kanske låter det tragiskt, men det är så det ligger till och jag skäms inte ens för att skriva detta.

Det enda som är synd, som sagt, är att kräftorna inte funkar i sängen. Där går gränsen till och med för mig. Jag får väl be en kille ta på sig en sån där hummerdräkt någon gång? Det vore kanske nått…

Sofie Strandberg
tipsa@aos.se