– Nä nu får du lägga på! Ingen här bryr sig ett skit om ditt liv!
Jag sitter i telefon på tunnelbanan, en kompis ringer och berättar att hon är gravid då damen mitt emot mig skriker ut i panik att nu får det vara nog.

Det slog mig inte hur högt jag hade pratat förrän damen sa åt mig att vara tyst. Och hon hade helt rätt, jag var för högljudd och exalterad.

Alldeles för högljudd för trötta resenärer en måndag eftermiddag.

Jag sa åt min vän på andra sidan tråden att jag skulle ringa upp snart. La på och bad om ursäkt till damen och gick sedan vidare i vagnen och satte mig där det var mindre folk. Jag ringde upp min vän igen. Förklarade läget och pratade nu nästan viskandes för att inte störa någon. Att råka ut för en till utskällning var liksom inte planen.

Efter en minut ser jag damen komma mot mig. Hon har letat efter mig – det ser jag i hennes blick. Som ett hungrigt djur söker hon efter mig och när hon får syn på mig blir hennes ögon fyllda av eld och ilska.

Jag är hennes byte. Nu ska hon sätta tänderna i mig.

– Sa inte jag åt dig att lägga på?!? säger damen som nu gått från en vanlig trött tunnelbaneresenär till en helgalen kvinna som vill äta mig levande.

Jag är helt paff. Jag som vanligtvis har svar på tal, är helt stum.

– Jag pratar tyst nu och ingen här verkar bry sig, säger jag ursäktandes.

När jag sagt dessa ord blir hon helgalen. Jag har väckt en sovande björn. Hon skriker och gormar. Hon berättar för mig att såna som jag, vi borde förbjudas. Vi borde inte få åka kommunalt. Vi som pratar, vi är värre än pesten och har säkert både aids, HIV och gonorré. Hon skriker detta. Högt.

Jag sitter gapandes. Min kompis i telefonen frågar vad som händer. Jag säger, nej, jag viskar "Jag vet inte, men det verkar som om jag begått ett grovt brott här".

Efter ytterligare några minuters skrikande kommer en yngre kille bort till damen och mig.

Han knackar den galna kvinnan som nu står väldigt nära mig på axeln och säger lugnt till henne

– Ursäkta mig damen, men nu får du väl för helvete ge dig! Om du nu ska åka kollektivt får du kanske acceptera att folk pratar i telefon??! Och dessutom är det dig folk stör sig på, inte tjejen som sitter där, viskandes i ett hörn. Låt henne vara nu!

Galna damen har mött sin jämlike. Och hon ger upp. Med svansen mellan benen och ett nedböjt huvud återvänder hon besviken och lite skamsen till sin plats. Sitt bo.

Jag som aldrig trodde att jag behöver bli räddad av någon, säger tack till killen som just gjort detta.

Där och då inser jag – att på tunnelbanan, här är det djungelns lag som gäller. Och jag måste bli tuffare för att inte bli uppäten av hungriga djur.

Sofie Strandberg
tipsa@aos.se