Så fick Stockholm äntligen en plats på världens konstkarta. Men det var aldrig meningen att utlänningar skulle se Afrotårtan, för vår konst är en intern angelägenhet.
På hemmaplan är det inte Lindes bombhotade bakverk i sig som upprör – det är kulturtanternas koloniala blickar som väcker anstöt.

Svensk konst utmanar på samma sätt som en klamydiabroschyr riktad till högstadieelever. Tårtbagaren Makode Linde har gjort allting rätt enligt instruktionsboken. Han har paketerat en allmänt accepterad åsikt på ett så äckligt sätt som möjligt. Att uppmärksamma kvinnlig omskärelse är i sig ett helt riskfritt ställningstagande. Temat gör Linde till en värdig representant för Stockholms konstnärer – och ger en förklaring till varför svenska verk aldrig uppmärksammas på den internationella konstscenen. Ingen är intresserad av en pekpinne.

"Sparkar in öppna dörrar"

I Sverige accepteras bara uppbyggliga budskap som stödjer den rådande samhällsnormen. Och sedan länge vet alla vilka pekpinnar man har att spela med. Om inte så finns de med i samtliga riksdagspartiers valmanifest.

När slutade då den fria konsten att erbjuda sin egen tolkning av samtiden? I slutet av 60-talet gjorde den politiska plakatkonsten sitt intåg i Sverige och sedan dess har ingenting hänt. På Kungliga Konsthögskolan och Konstfack har man fortsatt att sparka in öppna dörrar genom att upprepa samma budskap som sina föräldrar – och sina farföräldrar. Aldrig tidigare har så många generationer varit så jävla överens.

"Lika äkta som sameslöjd"

Det är inte överraskande att pjäsen baserad på Valerie Solanas SCUM-manifest från 1967 ansågs vara högaktuell när den sattes upp i Stockholm förra året. Den har ett budskap som fortfarande efter 45 år ligger helt i linje med den svenska samtidskonsten. Solanas dokumenterade vansinne gör henne dessutom lika äkta som sameslöjd.

Nervsammanbrottet som studieobjekt och kreativ språngbräda fick sitt internationella genombrott på 60-talet. Då utsågs mentalpatienten till samhällets mest kreativa och dynamiska estet. Sedan dess har konstvärldens intresse för självutlämnande psykoser hunnit svalna. Det gäller dock inte på Stockholms konstscen – här är en salivsträng från hakan fortfarande lika gångbar.

"Makode Lindes studentspex sticker ut"

Svensk samtidskonst kan vanligtvis sorteras in under en av två kategorier: Självporträtt eller grafisk dekoration. Det bästa sättet att dela med sig av sin kvardröjande högstadieångest är med en bildsatt dagbok. Klara Lidén ställde ut sitt tillgjorda flickrum, dokumenterade när hon slog sönder sin cykel – och var lite crazy på tunnelbanan. När röken hade lagt sig så framstod även Anna Odells fejkade psykbryt på Liljeholmsbron som ännu ett meningslöst självporträtt. Jag, jag, jag...

Stockholms konstnärer saknar förmågan att betrakta sin omvärld – då är det svårt att skapa intressant konst. Men varför ska konstnären blicka utåt? Om man stirrar nog länge upp i sitt eget anus så kommer man till slut se spegelbilden av sitt sanna jag. Makode Lindes studentspex sticker i och för sig ut, för hans Afrotårta handlar ju nästan om något annat än honom själv.

Pelle Sauger