Tårarna forsar - till "Antichrist"
Jag grät öppet på min första Slayer-konsert. Senaste gången sneglade jag på klockan. Är det bandet det är fel på – eller mig?
Hultsfred, 1995. En norrlänning på 16 år har äntligen fått morsans tillstånd att dra söderut på festival. Fullmåne, midnattstimme, 56 förstärkarlådor och min överviktiga, glasögonprydda kropp tryckt mot kravallstaketet. När Tom Araya, denna Lucifers utsände på jorden, äntrar scenen har jag redan stått där i tre timmar. Att han är djupt troende kristen, ja, det vet jag inte då.
När bandet attackhugger sig in i ”The Antichrist” börjar tårarna rinna. Vid ”Chemical warfare” liknar det hårdrockens svar på Niagarafallet. Mot slutet fångar jag en trumpinne som trycks hårt mot bröstet medan jag springer genom campingen, skrikandes i extas.
Idag rodnar jag över min totala brist på coolhet. Storstadsblasé? Inte någonstans. Jag var osnuten och fick se mitt favoritband för första gången.
Minneapolis, USA, 2006. Jag är på plats för att intervjua Mastodon, som är på turné med just Slayer, Backstage är ett myller av människor och utrustning. Fulla musiker, lättklädda groupies, kokainsnortande och kortspelande roddare – samt Tom Araya som spelar badminton med fru och barn.
På väg ut genom en dörr stöter jag till frontmannen. Som de väluppfostrade män vi är ber vi båda om ursäkt. Ingenting registreras i mitt känslocentra eftersom jag slutade gråta vid min tredje eller fjärde Slayer-konsert.
När kvällens huvudakt går på står jag och slökollar bland skogstokiga amerikaner som vrålar ”Slaaaaayeeeer”, samtidigt som de misshandlar varandras nakna överkroppar. Blodet flyter. Läppar spräcks.
Ja, se där – ”Chemical warfare”. Jovars.
Låter helt okej.
Jag sneglar på klockan och funderar vem som blivit tröttast: Jag eller bandet. Tyvärr verkar det största felet ligga hos mig. Tom, Kerry, Jeff och Dave manglar, piskar och sliter som de ska. Men inget kan bryta igenom min blasérustning. Samt, givetvis, mina funderingar kring om det är rimligt att en kristen hyllar Satan, bara för att det ingår i hans arbetsbeskrivning.
Till alla er som på helgens Sonisphere förlorar Slayer-oskulden, spräcker Maiden-mödomen eller upplever Stooges-debuten: Jag saluterar och avundas er.
