Ett svenskt luftslott
Midsommar - humbug! Allt om Stockholms krönikör slår ett slag mot kollektiv glädje, snaps och svenska flaggor i fel kroppsöppning.
Jag har aldrig firat midsommar. Mina kollegor tittar konstigt på mig när jag berättar om mitt feta minus på traditionskontot. Kvällstidningslöpet ”chock” ligger nära till hands. ”Men vaddå, du har väl bott i Sverige hela ditt liv”, frågar Lovisa. ”Ja och jag kan svenska”, svarar jag. Ändå – noll procent midsommar under hela mitt vuxna liv.
Stång, egeninlagd nubbe, sill, potatis, svindyra jordgubbar, alla typer av alkohol i orimliga mängder, machogrillande, kollektivtrafikkollaps när pöbeln ska ut i skärgården, Evert Taube, otrohet, folkdräkter, fioler, dragspel, dyngfylla, hets, ”Små grodorna”, blommor under kudden för drömkarl, ljusa kläder med såsfläckar, slagsmål, blomsterkrans på blonda skallar, säckhoppning, ägg på sked, dåligt väder – jo, jag kan konceptet via vänner och populärkultur.
Som Ruben Östlunds film ”De ofrivilliga”. Det där grabbgänget vars partaj slutar med att en naken broiler får en flaggstång rakt i röven. Visst är det ett typsikt midsommarfirande? Då har jag hygglig koll.
För mig innebär den starkaste traditionen att företag erbjuder pengarna tillbaka om det regnar på midsommarafton. Då jag alltid varit ointresserad av att samla på mig tekniskt kapital i form av obscent stora platt-tv:er, har jag irriterat viftat bort den svenskaste av alla svenska högtider.
Fuck off, liksom. Kollektiv masshysterisk glädje – de där datumena då alla bara måste ha sååå trevligt och alla ska vara sååå fulla exakt samtidigt – är helt enkelt töntigt. Då ställer jag mig hellre utanför gemenskapen och traditionerna.
Fast en gång för tio år sedan small det till. Inget direkt firande, men jag svennebanandansade i alla fall på tvättäkta midsommarmaner. På helt fel datum och i helt fel land, dessutom. Mitt dåvarande band var på turné i USA. Dagen efter konserten i Chicago krävde vår värd svar på en enkel, men ytterst pinsam, fråga: ”Do you Swedish people really jump around a giant penis, quacking like frogs?”
”Yes we do it every year”, tvingades vi erkänna med nedslagna blickar. ”Can we see it”, undrade han entusiastiskt. Upp till bevis. På en bakgård i betongdjungeln, inför en grupp jänkare med videokamera, skuttade fyra hardcorepunkare kring en osynlig jätteballe, skrålandes ”Små grodorna”. Med tillhörande koreografi och allt.
Jag är så lycklig att detta utspelade sig innan Youtube.
