"Vi hade en dialog, den döde och jag"
Huvudlösa lik och fysiska avvikelser. Joel-Peter Witkin har blivit en av världens ledande fotografer via det magstarka och obegripliga.
– Det är vackert, säger Witkin.
Nu visas hans utställning "Bodies" på nyöppnade Fotografiska museet.
Med hjärnan, via kameran, skapar Joel-Peter Witkin sin egen verklighet. Han bygger upp overkliga scenarion – ofta innehållande lik, nakenhet och människor med fysiska avvikelser. De flesta betraktare kallar hans bilder för ”groteska” eller ”perversa”.
Själv avfärdar den frispråkige amerikanen sådana lättvindiga omdömen som ”verbala handtag”.
– Jag sysslar inte med groteskerier och jag använder aldrig det ordet själv. Jag skapar vackra, minnesvärda och kraftfulla bilder, säger Joel-Peter Witkin.
Han ser jobbet som förlängning av sitt liv, att han växer andligt och estetiskt för varje foto. Ytterst sällan Photoshop, inga digitala kameror. Allt sker ”på riktigt” och enligt den gamla skolans regler när Witkin visar sådant som ingen någonsin sett.
Han arbetar själv, har inga assistenter, och producerar i det stressfria dagsläget bara tio, tolv bilder per år.
– Jag skapar fiktionella tabloider där subjekten är skådespelare. Jag har tusentals idéskisser. Idéerna tar mig till en annan del av det verkliga, det visuella. En person, händelse, ett ord – allt kan leda till något som manifesteras i en bild.
Har du någon gräns för skapandet?
– Jag arbetar aldrig med människor som har brottsliga avsikter. En sadist ville att jag skulle fotografera när han piskade en man. Jag arbetar med symbolik, inte riktiga situationer. En man med psykiska problem som får stryk – det är inte sunt.
Är du morbid?
– Morbid?! Aldrig. Ser jag morbid ut?!
Du arbetar ofta med lik vilket kan anses vara makabert. Till exempel ”Man without a head”, en av dina mest kända bilder. Berätta om den.
– Den skapade i Europa. Jag kan inte säga vilket land. En patolog ringde om att han fått in en riktig bjässe, som de tagit huvudet av. Det häftiga med jätten var att han fortfarande bar sockar. Det krävdes tre man för att lyfta honom och sätta honom på stolen. Han föll av flera gånger. Jag arbetade
med honom, vi hade en dialog om balans, den döde och jag.
– Till slut fick jag dit honom på rätt sätt – det var blod över hela golvet – och när jag tog kortet var det underbart. Sockarna fick honom att se ödmjuk ut. Utan dem hade det bara sett ut som en tortyrscen.
Hur hittar du dina levande modeller?
– Ibland kommer de till mig. Men ofta ser jag dem på gatan eller får ett tips.
identifierar du dig med dem?
– På så sätt att vi samarbetar i skapandeprocessen. Ofta är de handikappade eller socialt annorlunda. Visst är jag fascinerande av dem.
Finns det humor i det du gör?
– Ja, alltid till en viss del. Jag tacklar allt på ett öppet, glatt sätt utan mörker.
Kan du förklara det för någon som inte förstår?
– Många människor förstår väldigt lite om det mesta. Särskilt humor, som är subtilt. Men ta ”Poussin in hell”. Ett lik målar en av Poussins tavlor, om du kikar noga kan du se tråden som håller uppe hans penselhand, medan en naken kvinna ligger på en bår från 1800-talet. Konstnären Nicolas Poussin, som uppfann abstrakt expressionism, är alltså i helvetet och han målar fortfarande för att han älskar det. Det är inte slå dig själv på knäet och gapflabba-roligt. Men för mig är det humor.
Av dina bilder att döma är du inte direkt hotad av döden.
– Hotad?! Jag längtar! Som vi alla borde göra. Jag är över 70 år och tack vare min gudstro ser jag fram emot döden, som jag hoppas sker i mörkrummet. Jag är skitskraj, visst. Fast jag vet genom min tillit till Gud att jag blir dömd.
Och domen faller väl ut?
– Ja, för helvete.
