Splatter på Svensktoppen
Skansen blir ett blodets inferno.
I John Ajvide Lindqvists nya bok ”Lilla stjärna” förvandlas folkhems-
myset till en mörk mardröm. Allt på grund av en misslyckad musiker.
– Förlorare lyssnar mer på viskningar från andra sidan, säger Lindqvist.
”Det måste finnas oaser av trivsel där vardagens bekymmer läggs åt sidan.”
Så beskriver John Advide Lindqvist det omåttligt folkliga tv-programmet ”Allsång på Skansen”. I prologen till färska romanen ”Lilla stjärna” slår han fast att ”skrik av smärta och skräck är otänkbart” i denna rosaskimrande sommardröm. Där ”får inte finnas blod över marken, över bänkarna när sändingen är slut”.
Naturligtvis är det precis det som händer. Vi pratar trots allt om Sveriges skräckkung, mannen som i ”Låt den rätte komma in” gjorde dundersuccé med blodsugande barn i Blackeberg.
– Det är inte festligt med splatter när allt redan är hemskt och människor är uppenbart djävliga. I sådana situationer blir det mörka inte konstigt. Jag arbetar med hårda kontraster, vilket skapar melodramatiska drag. Det som beskrivs i prologen – hur kan en sådan sak rimligtvis komma till stånd, frågar sig John Advide Lindqvist.
Han fjärde roman tar avstamp i Lennart, en svensktoppsartist på dekis. I skogen hittar han ett spädbarn i en plastpåse. När det visar sig att flickebarnet besitter en oöverträffad tonsäkerhet, gömmer Lennart henne i källaren.
Lennart är en förlorare precis som många av karaktärerna i ”Låt den rätte komma in”. Har du en förkärlek för de mindre lyckligt lottade?
– Jag vet inte hur jag ska beskriva personer som är genomlyckliga och glada. Människor långt ner på botten, som Lennart, är mer benägna att ta till sig viskningar från andra sidan och de förändringar som kommer med dem. Spädbarnet ska fixa hans liv. Det blir hans mening i tillvaron. Hade Lennart redan haft en grundmurad tillvaro skulle han inte bete sig som han gör.
Lindqvist beskriver ”Lilla stjärna” som en tragedi och sitt mörkaste verk hittills. Uppslaget till historien kom för ett par år sedan när han insåg hur förtjust han är i just ”Allsång på Skansen”.
– Den handlar framför allt om unga människor som träder in i ett tillstånd som det inte går att komma ut ur. Deras val skapar ett spektakulärt tragiskt händelseförlopp. Men de hade inte kunnat välja annorlunda.
Musikreferenser är inget nytt i Lindqvists böcker. Men ”Lilla stjärna” är så proppfull med dem att författaren valt att lägga upp en över två timmar lång spellista på Spotify.
– Väldigt mycket är svensktoppsmusik då två av bokens viktigaste karaktärer är svensktoppsmusiker. Oftatst använder jag låtar som jag själv tycker om. De flyter in naturligt i handlingen eftersom boken handlar väldigt mycket om musik.
Det är även en historia om besatthet och idoldyrkan. Vad har du själv för idoler och vad är du besatt av?
– Besatthet har jag inte mycket av i garderoben. Men jag är väldigt förtjust i Morrissey. Och Lars von Trier har länge varit min favoritregissör. Han har gjort en promotionvideo för ”Riket” där han iklädd smoking dansar med sjuksköterskor. När jag såg det klippet insåg jag att han är min idol.
Skulle du vilja samarbeta med honom?
– Han är nog inte intresserad. Jag är väldigt förtjust i hans mörka melodramer. De är så extrema att de blir komiska. Trier är väldigt rolig och där känner jag ett släktskap, i kombinationen av humor och extrem svärta. ”Riket” innehåller till exempel scener som är ren fars, riktigt billig humor.
Du brukar inte direkt förknippas med humor. Är dina böcker roliga?
– Beror på hur du ser det. Men det tycker jag nog. Många scener tar jag tar ut så långt, och med så extrema konsekvenser, att det blir humoristiskt.
Sveriges skräckkung – är du bekväm med titeln?
– Ja, det är väl trevligt så länge jag får behålla den. Jag vill gärna skriva skräck och jag älskar genren.
Finns det någon konkurrens?
– ”Svenska kulter” (av Anders Fager, reds. anm.) ska tydligen vara väldigt bra. Jag har inte läst den men jag ska. Annars vet jag inte vad som finns.
