2009-09-14

Textstorlek:

Befriande att äta lunch i mörker

Foto: Aftonbladet

TRUS

VILL SMAKA

... på Dramatenskådespelarnas favoriträtter. Ett tema som Teatergrillen kör med i ett år framåt.

OCH REKOMMENDERAR

... Ljudolf på Östgötagatan 40. Testa och ät lunch i nattsvart mörker.

Läs Helenas tidigare krogkrönikor:

"Hej, jag heter Helena och jag är krogoholic"

Jag lägger mina händer på axlarna på personen framför, går långsamt in mot mörkret. Mörkerguiden som leder oss till matbordet heter Ulf och är blind.

– Skulle jag kunna få mer vatten?, frågar jag.

– Självklart, Helena, svarar han.

Hans minnesförmåga är imponerande, då han på bara några minuter har lärt sig våra namn och exakt var vi sitter. En lunch i mörker på Ljudolf blir starten på möhippan den här sommardagen.

Vi befinner oss på den kanske mörkaste platsen i en byggnad på Södermalm i Stockolm. Vi är på ”blind date” men som egentligen är raka motsatsen till den typen av ”blind date” vi känner till.

Här ska hörsel, känsel, doft och smak få tillfälle att blomma ut. Mitt kontrollbehov likaså, visar det sig, som blinkar i klarrött under hela lunchen. Några av oss äter och känner på maten med händerna. Inte jag, i alla fall inte med flit.

Mörkerledaren Ulf, som även är artist och producent, underhåller oss med en nattsvart show. Hans röst går som ett svärd igenom kroppen, har sällan blivit så tagen av bara en röst. Texterna handlar om hur det är att vara blind.

Jag slutar prata med de andra. Jag orkar inte. De pratar på om livet, vad de gjorde i går kväll, medan jag själv hamnar i ett asocialt läge.

Mörkret tar kål på mig. Jag känner mig som berusad. Jag vill ut. Nu.

Min motorik fungerar inte som den ska. Jag är mer klumpig än vanligt. Maten ramlar av från gaffeln redan innan den når munnen.

Jag bestämmer mig för att inte äta mer. Vad bortskämd jag är, tänker jag, som inte kan äta det jag inte ser. Efter en kortare analys inser jag att slöheten, min passivitet beror på hur befriande det är att bara sitta i ett nattsvart mörker.

Slippa bry sig om hur jag ser ut, hur jag sitter, att jag ska titta folk i ögonen när de pratar, att jag ska le för att jag måste le, slippa tugga med stängd mun, göra vilka grimaser jag vill. Jag har aldrig känt mig så okonstlad.

Efter en timme, när vi möter solens ljus igen, svider det i ögonen för en stund.

Vi ser återigen Södermalms betongfasader, vi ser varandra i ögonen igen, sneglar på konturerna av våra kroppar i skyltfönstren vi passerar, ler och nickar till det vi säger till varandra.

Allt annat än okonstlat.

Hjälp oss att göra Sveriges bästa krogbevakning. Mejla tips och synpunkter till mig på helena.trus@aftonbladet.se.

Helena Trus
Krogredaktör Aftonbladet